Den senaste tiden har en tanke snurrat i mitt huvud, varför började jag inte plugga nu på hösten? Snart så har alla som jag känner åkt ifrån ön, antingen för att göra lumpen, plugga eller göra något annat. Jag å andra sidan har inga planer alls, i början var det skönt att kunna gå runt utan att ha planerat något inför framtiden, men nu? Jag vet inte, alla tycks försvinna åt olika håll och jag kan knappast hänga med o göra lumpen bara för att folk jag känner ryker in, jag får inte vara med, och jag kommer knappast flytta till någon studentstad bara för att någon som jag känner flyttar dig och pluggar medan jag i så fall desperat skulle springa runt och leta jobb. Inte kan jag åka med och fullfölja någon annans dröm, det är säkert fantastiskt för folk att få leva ut sina drömmar men vad ska jag, som inte har några direkta drömmar eller önskningar, göra? Jag kan inte bara glida in i någon annans dröm och leva mig in i den oavsett vems dröm det är, jag vill göra något som jag själv vill göra, besöka en plats som jag själv alltid velat se. Problemet är bara, var finns den platsen och vad gör man där? Jag känner mig så fruktansvärt tom när det kommer till livslånga drömmar och önskningar, jag har inte ens några "Svensson" drömmar, jag är typ önskelös. Kanske att jag inte skulle ha levat längre än till att jag började högstadiet, det känns som att det var då jag började förlora alla mål i livet, oftast för att de ett efter ett förstördes tills jag inte hade några kvar att önska mig, allt jag önskat mig hade ändå visat sig omöjligt. Kanske är jag som killen i The butterfly effect att jag föddes utan någon mening, att jag bara tar en plats på denna jord som skulle kunna användas på ett bättre sätt av någon annan, någon med drömmar...

Kanske är det som du säger, har man inga drömmar så växer man upp i ett liv fyllt av rutiner och vanor, som man egentligen skulle kunna klara sig utan men inte har fantasi nog att ändra, och att dessa vanor tar en genom livet utan att göra dig lycklig och utan att göra världen till en bättre plats, man bara är där. När man blir pensionär så visar det sig att man knappt har pengar för att klara livhanken, man sitter där, gammal och grå, ser tillbaka på livet och då får sin första önskan: Att man gjorde något under sitt liv.

För att förstå sitt liv måste man se på det med någon annans ögon, synd att man bara har sina egna....